jag trodde att det kunde gå
Igårkväll var fint. Jag cyklade med mina glasögon och mina rosa kängor genom stan till Sofias morföräldrar. Med fem kilo potatis på pakethållaren. Allt kändes så jävla surrealistiskt fint. Även när jag och Lejon gick till Priso för att Nikki tjatade om att hon ville snusa och dricka kaffe efter vår köttbullemiddag var världen surrealistiskt fin. Vackert, vackert. Vi åt god middag och avslutade med chokladmousse och prat om allt möjligt! Bland annat så berättade Nikki att hon vet att jag är gay, haha! Hon hade sett någon bild på facebook när jag kysste någon tjej, helt stört konstigt. Men sen snusade vi och livet var fint. Calle kom förbi och vi spelade lite spel. Jag tog en snus till. DÅ slog det till. Fyfan, det smakar ju vidrigt och jag mådde verkligen skit. Inte roligt, jag tänker aldrig snusa igen. Jag vet att jag inte ska röka eftersom jag tränar. Men cigg > snus. Alla gånger. Vi satt iallafall och pratade lite, läste sporadiskt frågor från NE-spelet. Jag mådde skit i omgångar men helt plötsligt var lägenheten tom på alla förutom mig och Sofia. Vi städade lite och I called shotgun, hem rullade vi i lördagsnatten. Gilla att min bitch kör mig vart jag vill. Åka bil är fint. Så hem, sova och vakna. Träffa Lejon, åka till Borggårn. Åka minibuss i tre timmar. Karlstad, HEJ! Spela volleyboll. Vinna lätt. Jag spelade en rotation och två bollar på blockinhopp. Duscha med pryd Nikki (dock inte för att hon fattat att jag är gay, hon är alltid lite störd i duschen, haha) och åka tre timmar hem. Det är en bra söndag, må jag säga. Nu är jag död i hjärnan och hjärtat är rött.
Och jag vet mest att ifall jag inte skulle träna så mycket skulle jag vara rökare på heltid. Och det är inte bra. Så heja träningen, haha!
